Två av mina undulater (jag har fyra stycken) bråkade kraftigt nu igen så nu har jag satt dem i olika burar. En undulat bet mig i tummen i all hast så det började blöda. Yay, lyckad djurägare man känner sig som! Eller inte. Jag har verkligen inte tröttnat på mina små (men ibland jobbiga) kycklingar, men då och då känner man sig besegrad. Även om det bara är en liten undulat. Luna, som är min gula/vita undulat, hon gör aldrig en fluga förnär. Hon bråkar verkligen aldrig. De andra tre borde lära sig av henne, heh. Jag favoritserar inte Luna, men det hade vart skönt om alla hade vart lika harmoniska som hon är.

Luna. Min tamaste lilla måne.

 
Ray. Den mest bråkiga fågeln av dem... Men han är så glad. Ibland är han billig på Blocket, men vissa dagar är han för söt. En riktigt stråle. Varav hans namn ;)

Delhi. Ett tag var han tamast, men nu tar nog Luna det priset.

Delhi igen.

Delhi och Dalia. Dalia är en liten gangster, hon.

Så egentligen är Delhi och Luna de som är tamast och mest lugna. Jag gillar ju dem allihop som sagt, men KAN inte de andra två ta efter Luna lite mer?! Menmen, det är väl jag som är att beskylla för att två av dem är så vilda. Jag kunde faktiskt ha gjort mer fram tills nu. Man känner sig lite smått misslyckad. Men det kan bara bli bättre. De har inte bott hos mig ens ett år liksom. De har tid att utvecklas. Men de är grymt missnöjda med att få sitta i olika burar nu...

Jag kommer aldrig glömma.

Följ mig på instagram:
www.instagram.com/poesininja

Idag är det min födelsedag. Jag fyller 28 år. Wow, några år närmare 30, hurra! Nä men ärligt talat, jag ser fram emot att bli något äldre. Enligt mina vänner som är äldre än mig så blir livet oftast bara bättre och bättre ju äldre man blir. Vi borde inte vara rädda för att bli äldre, för enligt de flesta fungerar livet bättre när man levt ett tag!

Det är ju självklart; att övning ger färdighet. Varför skulle inte det gälla livserfarenhet med? Ju längre vi lever ju mer skills samlar vi på oss. Det resulterar i sin tur i bättre självkänsla, för vi vet att vi kommer klara oss.

Så jag hyllar min dag och vet att jag en dag kommer bli klok nog att uppskatta livet ännu lite mer än jag redan gör.

Det blir allt lite firande med två nära vänner idag. Ska snart ner till affären och köpa dajmtårta!

/Trix

Jag börjar tappa både hoppet och modet. Börjar bli en bitter liten sak. Jag är så satans trött på min otur. Allt som kan hända, allt dåligt som kan hända; har typ hänt. Jag har fler diagnoser än jag kan räkna upp på min hand och inget kunde liksom bli rätt varken kroppsligt, psykiskt, emotionellt eller själsligt hos mig.

Jag har fler trauman att bearbeta än jag kan räkna upp på båda mina händer. Jag har fler mediciner än jag ibland minns att ta varje dag. Fler symptom än jag själv fattar.

Börjar bli riktigt jävla trött på allt. Och gnällig. Kan inte hålla på att gnälla på mina vänner och familj hela tiden, så jag gnäller här istället. Ibland får man gnälla när man inte vet vad man ska göra av sig själv. Det är inget brott. Men det kanske inte bör gå till överdrift.

Jag började göra framsteg för ett år sen. Började bearbeta saker som hänt och ta tag i mitt liv. Sen hände en grej som förstörde allt. Ännu ett trauma. Jag tänker fan inte va tyst! Ja det var en våldtäkt. Den 24 maj 2020 blev jag våldtagen. Och självklart ledde polisanmälan ingenstans forutom att jag bokstavligen tvingades gå igenom en sjukt obehaglig undersökning som var skitäcklig. Och våldtäktsmannen går fri nu.

Några månader senare fick jag problem med kroppen. Jag trodde det var psykosomatiskt eftersom jag gått in i en depression. Det var det inte. Det var en ledsjukdom. Räckte det inte med att ha Autism och alla de fysiska och psykiska svårigheter som hänger med den diagnosen?! Och räckte det inte med att bli våldtagen igen, måste man få en inflammatorisk sjukdom i lederna också? De ger mig inte mycket hopp att bli helt frisk. Jag kommer kanske gå på behandling hela mitt liv, för alla sjukdomar jag har - fysiska som psykiska.

Folk säger att jag ska va glad för det jag har och att det finns andra som har det värre. Jag kallar det skitsnack. Ja, andra kan ha det värre, det finns alltid nån som är död. Men det hjälper inte mig. De som säger sånt är 100% alltid de som har det bättre än mig i alla fall. Så hur blir det logiskt?

Gnäll.

Snark.

Jag är världens mest dumma människa.